Det börjar helt klart kännas mer och mer i hela kroppen att jag faktiskt är gravid. Min rygg har börjat göra sig påmind och jag har en helt annan hållning än normalt. Jag verkligen känner hur jag börjat svanka (mer än innan, hur nu det är möjligt, hihi) och hur jag går annorlunda med benen. Lite bredbent på någe vis och med fötterna utåt. Ja ni vet hur jag menar! Som en anka ungefär.

Blodtrycket gör sig också påmint allt oftare och många gånger när jag är helt stillastående (och har stått ett bra tag, inte bara när jag reser mig snabbt). Men jag börjar bli van. Det är sånt man får ta när man är på tjocken. Det är värt de. Nu känner jag för övrigt sparkar varje dag, både i och utanpå magen! Kärlek!

Apropå kärlek. Igår när min underbara man, mitt barns pappa, kom hem hade han med sig en present och ni anar inte hur glad jag blev. Jag har i över 4 års tid tjatat om att han kan väl överraska mig med nått fint bara nån gång sådär (det är inte så att han aldrig gjort något för mig förut, men det hände inte ofta, lite bortskämd vill man ju bli). Men så igår då när han kom hem så hade han köpt en jätte fin sten till mig som det stod "I Love You" på. Jag blev så glad! Det var så oväntat!

När jag ändå är igång så måste jag berätta om mina hormoner! Jag har trott att jag har vart ganska så skonad från de där hemska gravidhormonerna och bara haft aningens kortare stubin och vart lättretlig. Men icke! Här om dagen när jag och Erik åt tacos så började tårarna rinna och jag kunde inte sluta gråta. Erik frågade mig vad som var fel men jag kunde först inte svara, tårarna bara sprutade. Efter en stund fick jag ur mig vad som var fel. Jag hade för mycket sås på min tacos!!! Jag grinade alltså för att jag lagt för mycket sås på maten. Snäll som Erik är så frågade han om han skulle äta upp den så jag kunde göra en ny och ynkligare än ynkligast så gav jag den till honom och sa jatack. Men gud vad jag kände mig fåning efter en stund när jag insett hur larvig jag vart. Började skratta åt mig själv!