Idag har vi haft en heldag ute hela familjen. Med allt vad det innebär. Glass i stora lass. Sparkat boll. Lekt i lekparken. Legat i gräset (Isabel). Ätit mat på stan. Njutit i solen. Helt underbart har det varit. Glada barn och strålande sol, det är livet!

Igår va jag och tog blodprover för att följa upp mina levervärden. Idag ringde läkaren och berättade att de var felfria. Så himla skönt. Dock passade jag på att fråga angående läkningen av mina sår efter operationen då jag nu två veckor senare har stygn kvar. Tydligen ska dessa egentligen ätas upp av kroppen. Men min kropp har inte tagit hand om dom så nu måste jag gå till distriktsköterskan och ta bort dom. Dessutom får/har jag fått fula ärr nu för att de inte läkt ordentligt. Som Erik sa "allt sånt där som eventuellt, kanske, möjligtvis kan hända men som är mycket ovanligt - allt de händer dig" och ja, så känns de!

Men men. Vi har hunnit med bvc med Isabel idag också. Tösen är nu 6v 4d 56cm lång och väger 4745gram. Hon trappar ner lite på viktkurvan även denna gång, men följer längdkurvan fint.

Tänk att det idag redan är sex veckor sedan du kom till oss! Vår underbara, vackra dotter. Vi älskar dig!

Benjamin har sommarlov nu och vi försöker aktivera honom så gott det går. Det är ju helt klart en utmaning, men det går. Promenader, lekparken och en och annan fika på stan, utöver all hemma tid, blir det gott om. Besök klämmer vi in också och så försöker vi hälsa på andra också. Det är svårt att veta vad man ska hitta på. Furuviksparken blev ju tyvärr inställd för våran del i och med min operation. Jag är lite sugen på Parken Zoo eller Skansen nån dag, men vi får se. Lådbilslandet hade vart himla roligt också, det skulle Benjamin älska, men jag tror vi avvaktar nått eller ett par år till.

Från det ena till det andra. Benjamin har pratat mycket och bra väldigt länge. Han va ju ganska tidig med de. Men han avancerar hela tiden. Meningarna blir bara längre och längre. Orden uttalas tydligare och tydligare. Man kan utan problem föra en konversation bestående av så mycket mer än "mm", "nej" och "et inte". Det är så häftigt att se utvecklingen och hur himla långt han kommit på sina två år. Stora lilla killen!

Han har för övrigt vuxit in i sin roll som storebror jättebra nu. Han är så himla duktig! Så snäll och omtänksam.

På tal om utveckling så har vi ett tag tyckt oss skymta riktiga leenden (alltså inte gaser i magen eller kissar) hos Isabel. Men här om dagen (5v 3d gammal) slog det igenom ordentligt och hon log och pratade massor och gör varje dag nu. Det är så härligt att se! Mammas lilla flicka!

För lite över en vecka sedan vändes mitt liv tillfälligt upp och ner utan förvarning. Vaknade efter ett par timmars sömn och hade sjukt ont i magen. Hade aldrig känt nått liknande. Vrider och vänder mig i sängen, men inget hjälper. På nått sätt lyckas jag ta mig upp ur sängen och gå ut till soffan där Erik sitter och jobbar fortfarande. Får ur mig att jag har fruktansvärt ont i magen och sedan blir jag liggandes dubbelvikt på soffan och får knappt luft av smärta. Erik ringer 1177, men innan han ens kommer fram bestämmer han sig för att ringa 112. Det tar inte lång stund innan vi har en ambulans hos oss. Personalen ställer några frågor om vart jag har ont osv, sedan säger dom att jag nog bara fått magkatarr. Fast att jag har så ont att jag knappt får luft och bara vrider mig av smärta, spelar dom på mitt samvete och ger mig en "lilla-gumman-attityd". De säger efter ett tag att detta är nog inget ambulansärende och att det är ju fredagskväll och akuten är full med onyktra människor som ramlat och slagit sig. De talar om hur onödigt, krångligt och jobbigt det vore både för dom och mig att åka in. De tycker att jag istället ska äta nått och ta det lugnt bara. De säger att det kan ta några timmar, men att det går över. Jag får massa tips om saker att äta och dricka både på en gång och inför framtiden. Jag litar på dom, litar på att detta är ofarligt och går över av sig självt, så jag stannar hemma. Det är dessutom smidigast så med tanke på barnen. Efter nästan 5 timmar dubbelvikt lättar det äntligen och jag får ett par timmars sömn.

För att inte få ont igen följer jag varje råd jag fått och som Erik läst sig till angående magkatarr. Så jag äter i princip bara kokt fisk och ris. Allt för att låta magen läka och undvika fler smärtanfall. Men det hjälper inte. Under eftermiddagen kommer ett nytt anfall och jag vill bara dö. Jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag följer åter igen alla tips och råd jag fått. Desperat trycker jag i mig alla receptfria medel jag har hemma som kan tänkas hjälpa. Inget funkar. Tårarna rinner och jag är redo att ge upp. Smärtan är bara för mycket och jag spyr, men biter ändå ihop eftersom ambulanspersonalen sagt åt mig att göra de. Efter nästan 5 långa timmar igen så släpper det äntligen och jag får en smärtfri natt.

Funderar både en och två gånger på om detta verkligen är magkatarr!? Ska det verkligen göra såhär ont? Hur mesig är jag egentligen? Jag har ju klarat två förlossningar på bara lustgas, varav den senaste för bara en månad sen. Så hur kan jag skrika och vrida mig av smärta för en ynka magkatarr?

En smärtfri natt och en dag fick ja, men natten därpå var den hemska smärtan tillbaka. Den började redan på kvällen och jag spenderade i princip hela natten i duschen. Av nån anledning så kändes det lite bättre med skållhett vatten mot kroppen. Det bedövade lite. Så där satt jag, skrikandes på badrumsgolvet timme ut och timme in. Efter ca 5timmar började det lätta igen, men den här gången försvann det inte utan började om och eskalerade igen. Framåt 5 tiden på morgonen orkade jag inte mer. Så bestämde mig för att ringa 1177. Tänkte att de borde ha nått tips som jag inte redan fått. Nått som hjälper, för såhär kan jag inte ha de. Får prata med en sköterska som i princip dumförklarar mig och som känns väldigt besvärad av mitt samtal. Hon säger att jag får faktiskt vända mig till min familjeläkare på vårdcentralen när dom öppnar, om tre timmar och gå till Apoteket och köpa receptfri medicin. Tills dess kan jag dricka lite yoghurt och ta det lugnt säger hon. Hon menar på att det är onödigt långt att åka till akuten i Västerås för magkatarr. Dom kommer ändå bara skicka hem mig igen. Men säger också, väldigt besvärad, att om jag nu inte kan vänta till vårdcentralen öppnar så får jag väl ringa henne igen och åka in.

Det går inte mer än kanske en halvtimme så ringer jag tillbaka. Jag skiter i om det är långt till Västerås. Såhär kan jag inte leva. Det gör för ont, nått måste dom göra. Mycket besvärad säger sköterskan att ja jag får väl åka in då.

Erik ordnar barn och hundvakt till Benjamin och Nova. Isabel ammas ju, så hon måste följa med. Väntar in en sjuktaxi och sen åker vi in till akuten.

Väl inne efter en hemsk bilresa blir vi mottagna direkt. Får en väldigt trevlig sköterska som tar väl hand om oss. Han ställer frågor (när jag åt senast, hur länge jag haft ont osv) och tar alla standardprover. Blodprover, urinprov, puls, temp osv. Sedan får vi träffa en läkare som ställer en mängd frågor och känner på min mage. Han konstaterar att jag inte har ont vid magsäcken vilket jag borde ha om det är magkatarr eller magsår. Utan jag har ont på andra sidan.

För att utesluta en sak i taget börjar han med att ge mig en shot med syrehämmande medel samt bedövningsmedel. Om det är magkatarr skall denna shot göra nytta inom 30-40minuter. Det gör den inte, utan under tiden ökar min smärta på igen, för att sedan plötsligt försvinna helt. Läkaren bestämmer att jag ska åka hem smärtlindring (voltaren) och om jag skulle få sådär ont igen skall jag komma in omedelbart. För att de ska kunna utreda och ställa en korrekt diagnos vill dom att man har ont då dom tydligen diagnosticerar genom att behandla symtom. Men innan han släpper iväg oss måste vi vänta in mina prover. Mest som en rutinsak. Så, efter nästan 3timmar på akuten börjar vi packa ihop oss för hemfärd. Men så plötsligt kommer den in en sköterska och säger att hon ska sätta en slang på mig eftersom jag ska bli inlagd. Erik och jag tittar frågande på varandra och jag hävdar bestämt att hon gått till fel rum. Hon går iväg för att dubbelkolla men är snart tillbaka och säger att hon visst ska sticka mig och att läkaren kommer och förklarar om en stund. Erik och jag blir väldigt ställda, men behåller lugnet. Det är ju dumt att ta ut nått i förskott.

Läkaren kommer in och ser väldigt allvarlig ut. Han säger att mina prover har kommit tillbaka och att dom inte alls ser bra ut. Min lever mår tydligen väldigt dåligt och jag får inte åka hem förrän de utrett varför. Jag får frågor om hepatit, om jag blivit gul osv. Han anar att jag kan ha fått gallsten som gått så långt att det täppt till för levern. Jag får veta att jag ska på ett akut ultraljud vid lunch men först blir jag påkopplad dropp och blir eskorterad till en avdelning. Blir beordrad att fasta, för att vara på den säkra sidan.

Den avdelning vi skulle tillhöra var full så vi fick plats på kärlkerurgen ihop med alla pensionärer. Dom ordnade så att både Erik och Isabel kunde vara kvar, fast att dom egentligen inte "får". Men dom förstod att jag inte kunde sluta amma min 4veckors bebis helt plötsligt och eftersom dom ändå va tvungna att ge mig ett eget rum fick Erik också stanna. Under hela vistelsen på sjukhuset blev vi så otroligt väl omhändertagna, på alla sätt!

Vid 13 tiden var det äntligen dags för ultraljud. Det visade som dom trodde, att jag hade gott om grus i gallblåsan. Det såg med andra ord inte så bra ut. De beslutade att jag samma eftermiddag eller senast dagen efter skulle opereras akut. Gallblåsan och alla stenar måste bort för att levern ska kunna återhämta sig och fungera igen. Jag får veta att jag inte har något val. Jag måste opereras, men det går att fixa med titthål iallafall. Jag bryr mig inte om själva operationen men är väldigt rädd för narkosen. Allt kom så väldigt hastigt och jag bröt ihop. Efter att ha pratat med Erik och med min mamma på telefonen känns det lite bättre, men jag är tvärsäker på att jag ska dö eller vakna som en grönsak. Att jag är otroligt hungrig och trött från natten gör det inte bättre. Men jag samlar mig. Jag har ju inget val.

Vid 16.40 får jag veta att jag ska vara på operation 17.15 så jag kastar mig i duschen och förbereder mig. Sedan rullas jag iväg.
21.30 rullas jag tillbaka till mitt rum och får veta att operationen gått bra.

Dagen efter tas nya prover som visar att operationen gjort nytta. Min lever mår redan bättre och jag får åka hem. Tyvärr utan smärtlindring då jag ammar. Men det gick bra. Jag behöver inte åka tillbaka till sjukhuset, men ska lämna blodprover för uppföljning på vårdcentralen. De vill se att levern fortsätter att bli bättre.

Så. Från "lilla-gumman-det-är-bara-magkatarr" från 1177 och ambulansen till "dina-levervärden-är-akuta-du-får-inte-åka- hem" hos akuten på en handvändning. Aldrig mer att jag tänker lita på vårdpersonal. Jag tänker gå på min magkänsla. Himla sorgligt dock, att man ska vara som starkast och tvingas stå på sig när man mår som sämst.

Jag skall även tillägga att jag sökte för dessa smärtor (dock lindrigare då) redan under graviditeten men fick då höra att det nog bara är bebisen som ligger tokigt.

Men, nu mår jag bra. Lite mör, öm och trött i kroppen efter operationen bara och fyra "små" plåster på magen rikare.