Höstmörkret
Nu är det fruktade höstmörkret här på riktigt. Mysigt men ändå inte. När Erik ligger borta på jobb känns hösten sådär tråkigt långsam och extra tung. Inte nog med ensamheten i soffan, utan plötsligt ska jag sköta precis allt själv. "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" eller hur säger man? Det är inte klokt vilken nytta vi har av varandra, Erik och jag. Mitt i vardagen så märker jag sällan av de, men när jag blir själv med allt märker jag direkt vad Erik gör och inte gör!
Det är verkligen beundransvärt att det finns ensamstående föräldrar som orkar att hålla ihop vardagen dag ut och dag in på egen hand. Bara en sån sak som att aldrig få en sovmorgon som ensam. Hur orkar en? Jag är så lyckligt lottad som har en make, en partner, som går upp med barnen varje morgon så att jag får ligga en liten stund till. Det är kärlek. Efter 9år som par och 5år som gifta är det fortfarande kärlek. Om än med andra ögon och annat perspektiv nu jämfört med då. Men än dock kärlek. Underbart!
Kommentarer
Trackback
